Vi lever i en tid som aningslöst producerar rörliga bilder som ren förbrukningsvara. Kunskapen och föreställningen om världen och människan får vi från dessa bilder. Mediaindustrins jakt på ekonomiska vinster och stor publik ställer oss också inför faran av konformism. Vi tvingas se samma saker vid samma tillfällen i alla länder samtidigt. Vid sidan av detta, ständigt hotade, finns det filmer som kräver ett medvetet kontemplativt betraktande. Det är filmer som inte bara är underhållning, förströelse, spegelbilder eller skuggor. Det är filmer som gör anspråk på att ha något särskilt att berätta, som talar till oss på ett oväntat och obeskrivligt sätt. Allt blir plötsligt närvarande, vi fylls av en känsla av att vara med om något viktigt, vår samtid och de existentiella frågorna blir synliga. Det är den särpräglade individualiteten och personliga rösten i dessa filmer, som tilltalar oss.
Det personliga tilltalet handlar inte om att försöka finna något inom sig själv, som projiceras i det konstnärliga arbetet eller någon tidig barndomsupplevelse som överförs till filmberättandet. Naturligtvis spelar det roll när det handlar om hur konstnären möter världen. Men det självupplevda kan aldrig förklara det öppna mötet och dialogen som uppstår när konstnären med hela sin kropp, själsligt, intellektuellt och andligt möter världen.
Det är i denna dialog, med filmarens genuina uppmärksamhet, som berättelsen föds. Det är genom lusten och viljan att observera människan och livet, som filmregissören bygger upp ett förråd av inre bilder, och som möjliggör det egna skapandet. Det är i detta mod att våga möta världen i en dialog, som det personliga tilltalet har sin källa.
Göran du Rées
Professor i filmregi och konstnärlig ledare.